Bortförda och Bortglömda analyserar Sveriges brister i hanteringen av fall med försvunna och bortförda barn och blottlägger en oroande klyfta mellan landets globala rykte som människorättsförespråkare och dess faktiska agerande. Trots det hyllade välfärdssystemet möter drabbade familjer ofta en byråkratisk labyrint som förlänger deras lidande. Administrativa hinder och bristen på beslutsamma insatser förvärrar den emotionella och psykologiska bördan för både föräldrar och barn, vilket får många att känna sig övergivna av det system som är tänkt att skydda dem.
Denna passivitet belyser ett djupare problem: Sveriges misslyckande att prioritera sina mest utsatta medborgare. Den nuvarande metoden, där procedurmässiga förseningar och ineffektivitet överskuggar akuta behov, står i stark kontrast till landets framhävda bild som en försvarare av mänskliga rättigheter. Reformer är avgörande. Sverige måste ersätta sina rigida, opersonliga processer med ett medkännande, Barn fokuserat ramverk som säkerställer snabba åtgärder och konkreta resultat.
Insatserna är Höga
Barns säkerhet och välbefinnande får aldrig äventyras av byråkratiska hinder eller institutionell likgiltighet. Att ta itu med denna fråga är inte bara en praktisk nödvändighet utan även en moralisk skyldighet som kräver omedelbar handling. Sveriges framtida trovärdighet som en förespråkare för mänskliga rättigheter vilar på dess vilja att agera beslutsamt, prioritera familjer i kris och uppfylla sitt löfte att skydda dem som behöver det mest.
Sveriges Självuppfattade Bild
En vetenskaplig artikel som granskar Sveriges självutnämnda roll som försvarare av mänskliga rättigheter ger en ingående analys av de motsägelser, ouppfyllda löften och den dubbelmoral som präglar den svenska statens framställning av sig själv som en humanitär stormakt. Artikeln utvärderar kritiskt den operativa ramen för Sveriges "feministiska utrikespolitik" och avslöjar diskrepansen mellan dess uttalade ideal och dess faktiska praktik..
Grunden för Sveriges självutnämnda identitet som en humanitär stormakt är djupt rotad i dess historiska förståelse och praktik av neutralitet och alliansfrihet. Dessa principer har framställts som förkroppsligandet av humanitära värden och har tjänat som basen för Sveriges självuppfattade legitimitet att engagera sig i globala angelägenheter.
Detta synsätt fångades väl i ett tal från 1968 av Olof Palme, där han formulerade en moralisk och pliktdriven syn. Palmes vision betonade Sveriges förmåga att påverka internationella frågor, trots dess begränsade storlek och resurser, genom att dra nytta av sitt rykte som bärare av humanistiska värderingar. Denna vision, nästintill messiansk i sin karaktär, speglar Sveriges orubbliga beslutsamhet att föra sina erfarenheter och värderingar till en värld i kris.
En ideologisk förlängning av Sveriges globala varumärke kom med tillkännagivandet av dess "feministiska utrikespolitik" i oktober 2014, vilket kompletterade bilden av en humanitär stormakt. Men betydande motsägelser har framträtt i praktiken. Exempelvis Sveriges export av vapen och teknologi till den instabila Mellanöstern samt svenska ministrars beslut att bära “Ηijab” under besök i länder i Mellanöstern och Nordafrika – handlingar som till synes står i strid med feminismens retoriska principer.
Dessa inkonsekvenser väcker viktiga frågor om överensstämmelsen mellan Sveriges självbild som en global moralisk ledare och verkligheten av dess agerande på den internationella scenen.
Varje år blir otaliga svenska barn olovligen bortförda över gränser av en förälder, i direkt strid med vårdnadsavtal och internationell lagstiftning. Dessa bortföranden orsakar djupa störningar i barns liv, då de rycks bort från den trygghet och stabilitet de är beroende av, samtidigt som de kvarlämnade föräldrarna drabbas av en oupphörlig cykel av rädsla och ångest. Trots allvaret i dessa fall har Sveriges agerande mött omfattande kritik för sitt långsamma och otillräckliga ingripande, förvärrat av byråkratisk ineffektivitet, inkompetens och ett överdrivet beroende av administrativa procedurer.
Under arbetet med denna artikel stötte jag på en rapport från mars 2023 där Erica Neiglick, enhetschef inom Utrikesdepartementet (UD), försökte rättfärdiga varför Sverige misslyckas med att få tillbaka bortförda barn. Förklaringarna och argumenten som presenterades i det korta videoklippet från SVT var häpnadsväckande och avslöjade en motvilja och systematiska brister i den svenska statens förmåga att skydda sina mest utsatta medborgare – våra barn. Dessa insikter belyser det akuta behovet för Sverige att omvärdera sitt förhållningssätt och prioritera kraftfulla åtgärder för att hantera denna angelägna fråga.
Barnbortförande kan under inga omständigheter rättfärdigas, särskilt när en domstol har fastställt att den bortförande föräldern har begått ett allvarligt brott och en internationell arresteringsorder har utfärdats.
Haagkonventionen om de civilrättsliga aspekterna av internationella barnbortföranden är tydlig i sitt mandat: de undertecknande länderna är skyldiga att följa konventionens bestämmelser och säkerställa att bortförda barn snabbt återförs till sitt hemland. Konventionen syftar till att återställa Status Quo och låta vårdnadstvister lösas i rätt jurisdiktion.
Undertecknande stater har dessutom en skyldighet att stödja sina medborgare i arbetet med att återföra bortförda barn, även i svåra situationer som involverar länder som Belarus och Japan, och inte endast agera som dokumenthanterare. Dock har många länder inom det forna Sovjetblocket visat en oroväckande ovilja att respektera internationella avtal, lagar och mänskliga rättigheter, trots sina formella åtaganden enligt Haagkonventionen.
Ett slående exempel på Sveriges likgiltighet och oförmåga att erbjuda adekvat stöd framgår i 2017 års Haagfall Cheropoulos v. Trafimovich, som rörde en fars kamp för att återföra sina bortförda döttrar från Belarus till Sverige. Trots en formell begäran från faderns Belarusiska advokat till Sveriges Utrikesdepartement (UD) om att skicka en observatör för att motverka det Belarusiska rättsväsendets uppenbara förakt för rättvisa och Haagkonventionens principer, avböjde Sverige. UD hänvisade till sin policy om "neutralitet" som skäl för att inte skicka en observatör från sin diplomatiska beskickning i Minsk för att närvara vid förhandlingarna.
Sveriges ovilja att ge stöd genom att skicka en observatör från sin diplomatiska beskickning i Minsk tvingade fadern, i ren desperation, att söka hjälp från utländska källor. Slutligen fick han stöd från den Grekiska beskickningen i Minsk, som skickade sin konsul för att observera rättsprocessen. Dessutom skickade USA:s utrikesdepartement ett formellt brev till Sveriges UD. Först efter dessa ingripanden tillät Sverige sin ambassadör att närvara vid rättsförhandlingarna som observatör.
Tragiskt nog fängslades faderns advokat, Alexander Danilevich, den 10 april 2023 och dömdes till tio års fängelse på grund av sin civila hållning mot kriget i Ukraina. Detta fall understryker det kritiska behovet av aktivt diplomatiskt engagemang och stöd till medborgare i extremt utsatta situationer.
Fadern blev även dömd i sin utevaro i början av april 2024 på grund av de Webbplatser han skapat för sina barn, där han exponerar Belarus rättssystem och myndighetsutövare. Det rubricerades brottet mot honom fick titeln ”Extremist”.
I kontrast visar länder som Norge, Finland och Danmark i Skandinavien ett aktivt stöd för sina medborgare i arbetet med att återföra bortförda barn. Sveriges vägran att anta en liknande proaktiv strategi, med hänvisning till sin neutralitetspolitik, belyser en oroande inkonsekvens i landets engagemang för att skydda sina mest utsatta medborgare.
Att skriva denna artikel har varit en djupt känslomässig process fylld av sorg och frustration. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna ett satiriskt videoklipp av den välkände Jesper Rönndahl. I klippet belyser han humoristiskt Sveriges neutralitetspolitik genom en intervju med Margaret Thatcher, genomförd av en svensk journalist för många år sedan. Humorn, om än lättsam, sätter fingret på de bredare utmaningarna med Sveriges neutralitetsprincip i känsliga och brådskande frågor som barnbortföranden.
Jesper Rönndahl tolkade Margaret Thatchers svar på Sveriges neutralitet som "RYGGRADSLÖSA KRÄK", vilket väcker en kritisk fråga:
Hur kan Sverige hävda "neutralitet" i fall av barnbortföranden samtidigt som den framställer sig som en humanitär stormakt och försvarare av mänskliga rättigheter?
En sådan motsägelse undergräver Sveriges trovärdighet och moraliska ställning, eftersom äkta humanitärt ledarskap kräver beslutsamma åtgärder för att skydda de mest utsatta, särskilt barn. Neutralitet inför orättvisa är inte neutralitet – det är medskyldighet.
1. Motsägelse mot Haagkonventionens syfte: Skyndsam återförande av bortförda barn
Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn syftar till att säkerställa skyndsam återlämning av barn som olovligen har förts bort eller kvarhållits över internationella gränser. Därför motsäger påståendet:
"Det är inte alltid självklart att ett barn ska återlämnas", motsäger konventionens primära mål. Även om undantag tillåts under särskilda omständigheter (t.ex. risk för skada på barnet eller invändningar från barnet om det är tillräckligt gammalt), kan formuleringen antyda en mer flexibel eller skönsmässig tolkning som kan fördröja eller försvåra återföreningsprocessen.
2. Fördröjningar i rättsprocesser
Konventionen kräver att anslutna stater löser bortförandeärenden inom sex veckor. Texten belyser dock följande fördröjningar:
"Det tar ofta flera månader innan detta sker – ett problem som Utrikesdepartementet ofta stöter på i sitt samarbete med andra länder". Dessa fördröjningar kan undergräva konventionens effektivitet och barnets stabilitet.
Utrikesdepartementet erkänner problemet men specificerar inga systematiska åtgärder för att minska sådana förseningar, vilket potentiellt försvagar Sveriges åtagande till konventionen.
3. Umgängesavtal kontra återlämning
Påståendet:
"Umgänge istället för återlämning" kan väcka farhågor om att prioritera kontakt framför återlämning. Haagkonventionen tillåter visserligen att umgängesrättigheter fastställs, men den betonar återföring vid olovligt bortförande.
Ett fokus på umgänge kan uppfattas som en avvikelse från den grundläggande principen om att återföra barnet till dess hemvist för att lösa vårdnadstvister inom lokal jurisdiktion.
4. Avsaknad av Bilaterala Avtal
Sveriges preferens att främja bredare anslutning till Haagkonventionen framför bilaterala avtal med länder som inte har anslutit sig är förståelig. Detta leder dock till begränsade möjligheter att agera i ärenden med icke-konventionsländer:
"Varför Sverige föredrar bredare anslutning till Haagkonventionen framför bilaterala relationer med icke-konventionsländer dit de flesta barn förs bort”.
Denna ståndpunkt kan lämna bortförda barn utan effektiva rättsliga mekanismer för att lösa deras situation, vilket står i kontrast till konventionens grundläggande mål, att tillhandahålla robusta ramar för internationellt samarbete.
5. Etisk och Diplomatisk Reciprocitet
Utrikesdepartementets uttalande antyder en ömsesidig princip för att återföra barn:
"Om vi vill kräva att andra länder återför bortförda barn ... då förväntar de sig att vi återför bortförda barn..."
Denna ståndpunkt kan prioritera politiska eller diplomatiska överväganden framför barnets bästa. Haagkonventionen betraktar barnbortförande som en rättslig och humanitär fråga, inte som en fråga om ömsesidighet eller diplomati.
6. Risk för Inkonsekventa Tolkningar
Uttalanden som:
"Det är framför allt den tid det tar att handlägga barnbortförandeärenden i domstol som fördröjer processen", pekar på systemisk ineffektivitet inom svenska och samarbetande länders rättssystem. Sådana förseningar, i kombination med den skönsmässiga tonen gällande om barn "bör" återlämnas, riskerar en inkonsekvent tillämpning av Haagkonventionen, vilket kan urholka det internationella förtroendet för Sveriges efterlevnad.
Slutsats
De identifierade kontroverserna antyder områden där Sveriges tillämpning av Haagkonventionen kan uppfattas som avvikande från dess principer. Specifikt fördröjningar i handläggningen av ärenden, betoning på umgänge, avsaknad av bilaterala avtal med icke-konventionsländer samt hänvisningar till diplomatisk reciprocitet, introducerar en komplexitet som kan undergräva konventionens syften.
Dessa aspekter förtjänar en fördjupad analys för att säkerställa att Sveriges policyer är i linje med konventionens mål att skydda barn och säkerställa snabba och konsekventa utfall.
Situationen pekar på ett systematiskt misslyckande: en överbetoning på administrativa formaliteter och opersonliga processer, ofta på bekostnad av att återförena familjer och tillgodose deras akuta behov. Den emotionella och psykologiska påfrestningen för föräldrar och barn förblir en sekundär fråga, vilket förlänger ett onödigt lidande.
Sveriges oförmåga att hantera dessa ärenden på ett effektivt sätt väcker allvarliga frågor om dess engagemang för att skydda sina mest utsatta medborgare. Är detta misslyckande en konsekvens av Sveriges vilja att upprätthålla en så kallad "neutralitet"? Internationella barnbortföranden är i grunden en global fråga som kräver handling – inte neutralitet.
Sveriges barns framtid kräver ett resolut engagemang för deras skydd, där beslutsam handling prioriteras framför byråkratisk tröghet. Det får inte finnas några fördröjningar, inga ursäkter och inga kompromisser.
Juridiska Skyldigheter och Brister
Som undertecknare av Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, är Sverige juridiskt förpliktat att underlätta en skyndsam återföring av bortförda barn till deras sedvanliga hemvist. Detta internationella avtal syftar till att skydda barn från de trauman som bortförande innebär genom att erbjuda en tydlig och effektiv ram för att lösa gränsöverskridande vårdnadstvister. I praktiken har dock Sveriges efterlevnad av dessa åtaganden visat sig vara djupt bristfällig.
Istället för att erbjuda snabbt och avgörande stöd, tvingas familjer uthärda långvarig osäkerhet, vilket leder till att barn hålls separerade från sina hem och sina nära och kära.
Denna brist väcker allvarliga frågor om Sveriges verkliga engagemang för sina yngsta medborgare. Ett system som är utformat för att prioritera barns välbefinnande har istället utvecklats till ett präglat av administrativ stagnation och likgiltighet.
Det krävs omedelbara reformer för att säkerställa att Sverige lever upp till både andemeningen och bokstaven i Haagkonventionen, och för att återupprätta förtroendet för dess förmåga att skydda utsatta barn och stödja drabbade familjer.
Verkliga Berättelser om Byråkratiskt Svek
De tragiska konsekvenserna av Sveriges misslyckande att hantera fall av barnbortföranden illustreras tydligt genom erfarenheterna hos familjer som *Annas och *Johans. Anna, en svensk mor, såg hjälplöst på när hennes ex-make bortförde deras två barn till ett land som inte är anslutet till Haagkonventionen. Trots att hon lade fram tydliga bevis och gjorde brådskande vädjanden dröjde det månader innan svenska myndigheter ens påbörjade internationell samordning. Under tiden tvingades hennes barn genomlida känslomässig instabilitet och rotlöshet, en följd av diplomatiska fördröjningar och administrativ passivitet.
Johans berättelse avslöjar ett liknande mönster. När hans ex-fru bröt mot deras vårdnadsavtal genom att flytta deras barn till ett annat europeiskt land, rapporterade han omedelbart överträdelsen. Trots detta hänvisade svenska tjänstemän till ”procedurmässiga förseningar” och behovet av ”diplomatisk försiktighet”, vilket lämnade Johan att på egen hand navigera ett främmande rättssystem med minimalt stöd. Hans barn utsattes för den psykiska påfrestningen av en långvarig separation, medan systemet som borde ha agerat snabbt förblev paralyserat av byråkratiskt krångel.
Dessa är inte isolerade incidenter utan symptom på ett systematiskt misslyckande. Sveriges hantering av barnbortföranden präglas av byråkratisk tröghet och felprioriteringar, där procedurmässig formalism ges företräde framför det akuta behovet av att skydda utsatta barn och återförena familjer. Den överdrivna tilliten till ändlösa pappershögar och diplomatisk försiktighet (”neutralitet”) sviker Sveriges plikt att värna om sina yngsta medborgare.
Dessa berättelser är en skarp påminnelse om det akuta behovet av att reformera systemet och ersätta likgiltighet och ineffektivitet med beslutsamt och medkännande agerande som sätter barnens säkerhet och stabilitet i främsta rummet.
* Namnen är fiktiva
Konsekvenserna av Administrativ Apati
För föräldrar som lämnas kvar är barnbortförande mer än en känslomässig tragedi – det är en överväldigande ekonomisk och psykologisk börda som många inte klarar av och väljer att släcka sitt ljus. Vägen till att säkra ett barns återvändande präglas ofta av utdragna rättsliga strider, skyhöga kostnader och ändlösa komplikationer. Många föräldrar känner sig övergivna av ett system som borde stötta dem, men som istället möts av oklara procedurer, bristande kommunikation och en oroande brist på empati från svenska myndigheter.
Sveriges system, som istället borde erbjuda akut och medkännande stöd, prioriterar ofta procedurmässig korrekthet framför de liv det är avsett att skydda. Föräldrar lämnas att hantera en likgiltig och opersonlig byråkrati, utan makt att skydda sina barn från konsekvenserna.
Detta uppenbara misslyckande belyser det akuta behovet av systemförändring. Fördröjd rättvisa i dessa fall är liktydigt med utebliven rättvisa, med förödande konsekvenser för familjer. Sverige måste ersätta sin fixering vid processer med ett Barn fokuserat tillvägagångssätt som prioriterar snabba och effektiva insatser. Reform är inte ett val – det är en etisk skyldighet.
Vädjan om en Meningsfull Reform
Sveriges systematiska brister i hanteringen av fall av barnbortföranden kräver omedelbara och omfattande reformer. Intresseorganisationer och drabbade familjer har återkommande betonat behovet av akuta förändringar för att säkerställa att bortförda barn och deras kvarvarande föräldrar får den rättvisa och det stöd de förtjänar. Passivitet är inte längre ett alternativ.
För att återuppbygga förtroendet och effektiviteten måste Sverige genomföra följande nyckelreformer:
1. Specialiserad utbildning Polisiära och rättsliga tjänstemän måste genomgå grundlig utbildning för att hantera de unika och komplexa aspekterna av internationella barnbortföranden. Deras insatser måste prioritera barnens säkerhet och välbefinnande och säkerställa snabba och informerade åtgärder.
2. Förbättrad samordning mellan myndigheter Samarbetet och samverkan med interna myndigheter, internationella organisationer och utländska regeringar måste avsevärt stärkas. Effektiva processer och proaktiv diplomati är avgörande för att verkställa vårdnadsavtal och påskynda återförandet av bortförda barn.
3. Omfattande stöd till familjer Kvarvarande föräldrar behöver tillgång till meningsfullt juridiskt, ekonomiskt och emotionellt stöd. Att navigera de komplexa juridiska ramarna för internationella bortföranden bör inte vara en ensam eller oöverstiglig utmaning.
4. Förebyggande åtgärder Striktare kontroll av resehandlingar för barn som är involverade i vårdnadstvister är nödvändigt. Förebyggande arbete är inte bara praktiskt, utan också en etisk skyldighet.
Dessa reformer är inte förhandlingsbara – de är en moralisk skyldighet. Under allt för lång tid har byråkratisk ineffektivitet och institutionell likgiltighet inom UD, polis och åklagarmyndighet förvärrat lidandet för familjer och lämnat bortförda barn att uthärda de förödande konsekvenserna av instabilitet och separation. Sverige måste prioritera skyddet av sina mest utsatta medborgare genom att direkt åtgärda dessa misslyckanden för att återställa förtroendet och upprätthålla sina värderingar. Allt annat vore ett allvarligt åsidosättande av ansvaret.
Regeringens Respons och Allmänhetens Påtryckningar
Inför ett växande folkligt missnöje och internationell granskning har svenska tjänstemän erkänt behovet av reformer i hanteringen av internationella fall av barnbortföranden. Nya initiativ, såsom skapandet av en särskild arbetsgrupp och ökade anslag för socialförvaltningen, rättshjälp, presenteras som framsteg.
Kritiker påpekar dock att dessa insatser knappt berör de grundläggande problemen – en djupt rotad byråkrati och en brist på handlingskraft som fortsatt sviker bortförda barn och deras kvarvarande familjer.
Arbetsgruppen, även om den är ett symboliskt steg i rätt riktning, är underfinansierad och saknar tillräcklig befogenhet för att effektivt hantera de komplexa och tidskritiska aspekterna av dessa fall. På samma sätt, även om ökade medel till rättshjälp är positivt, adresserar de inte det djupare problemet med systemisk tröghet. Svenska myndigheter fortsätter att hålla fast vid stela protokoll och föråldrade procedurer, vilket tvingar familjer in i en utmattande byråkratisk labyrint medan deras barn kvarstår i utsatta situationer utomlands.
Sveriges tillvägagångssätt har i åratal prioriterat diplomatisk försiktighet (Neutralitet) och formella procedurer framför de omedelbara behoven hos de drabbade familjerna. Denna tveksamhet förlänger lidandet för bortförda barn och deras föräldrar, och lämnar dem fast i en cykel av osäkerhet och smärta. De senaste åtgärderna framstår mer som ett sätt att blidka kritiker än att implementera verkliga förändringar.
Vad Sverige verkligen behöver är en djärv och omfattande reformagenda. Detta måste innefatta att ge polis, rättsväsendet och socialförvaltningen specialiserad utbildning och tillräckliga resurser, effektivisera det internationella samarbetet för att påskynda lösningar och främja en kultur av empati och ansvarstagande inom systemet. Byråkratiska hinder måste rivas för att säkerställa snabba och medkännande insatser i dessa akuta fall.
Halvhjärtade åtgärder och ytliga lösningar förvärrar bara krisen. Om Sverige ska skydda sina mest utsatta medborgare och återställa det allmänna förtroendet, måste det gå längre än reformer på ytan och engagera sig för en genomgripande systemförändring. Endast då kan landet uppfylla sina moraliska och juridiska skyldigheter och samtidigt åter befästa sin ställning som en förespråkare för mänskliga rättigheter.
Statsförvaltningen i Sverige
Sammanfattning
Sveriges oförmåga att effektivt hantera fall av försvunna och bortförda barn fläckar landets rykte som en global förespråkare för mänskliga rättigheter. Under ytan av det välkända sociala välfärdssystemet döljer sig en labyrint av byråkratiska förseningar som erbjuder föga hjälp till familjer som kämpar med traumat av barnbortföranden. För dessa föräldrar och barn levererar systemet tomma löften istället för snabba ingripanden, vilket tvingar dem in i ett utdraget lidande medan deras rop på hjälp förblir obesvarade.
Konsekvenserna för barnen är särskilt förödande. Ryckta från sina hem, skolor och nära och kära står de inför djupa känslomässiga ärr som kan förändra hela deras liv. Föräldrar som försöker navigera i ett långsamt och obevekligt system möts av inkompetens och likgiltighet från polis och åklagare. Deras försök att säkra sina barns säkerhet stoppas av ett överflöd av byråkratiska hinder och ytliga utredningar. Dessa är inte enskilda fall – de representerar ett systematiskt misslyckande som står i skarp kontrast till Sveriges bild som en försvarare av mänskliga rättigheter och värdighet.
Denna dystra verklighet kräver omedelbara åtgärder. Den byråkratiska ineffektiviteten och de felriktade prioriteringarna, där procedurer ges företräde framför barns säkerhet, är ett obestridligt ansvarsmisslyckande. För att bevara sin trovärdighet som en moralisk ledare måste Sverige lämna halvdana åtgärder bakom sig och genomföra meningsfulla, omfattande reformer.
Nyckelstegen inkluderar att utrusta rättsväsendet, polisväsendet och myndighetsutövare med den utbildning och de resurser som krävs för att hantera komplexiteten i internationella bortföranden. Omorganisation och förbättrad intern samverkan och samordning med internationella partners måste bli en prioritet för att säkerställa snabbare lösningar som återförenar barn med deras familjer. Dessutom är omfattande stöd till föräldrar – inklusive juridisk hjälp och ekonomiskt stöd – avgörande för att lindra de bördor de möter i dessa svåra strider.
Sveriges engagemang för att skydda sina mest utsatta medborgare är nu under lupp. Symboliska reformer och ytligt engagemang räcker inte längre. För att återvinna förtroendet och hedra sina åtaganden måste Sverige omfamna beslutsamma och medkännande reformer. Att underlåta att agera är inte enbart en administrativ brist – det är ett djupt moraliskt misslyckande som riskerar att undergräva nationens värderingar och trovärdighet. Endast genom att agera modigt och empatiskt kan Sverige säkerställa att inget barn eller familj någonsin överges av systemet igen.
En förändring av prioriteringar är akut nödvändig. Sverige måste ersätta sin procedurmässiga stelhet med proaktiva åtgärder som sätter snabba lösningar och medkänsla i fokus, och därmed bekräfta sitt engagemang för barns och familjers välbefinnande. Om en nation sviker sina medborgare, förlorar den i helhet som nation!
Med tanke på Sveriges självutnämnda roll som en humanitär stormakt och försvarare av mänskliga rättigheter måste man fråga sig om detta bara är en fasad avsedd att vilseleda både svenska medborgare och det internationella samfundet. Är det enbart ett försök att dölja verkligheten bakom dess agerande, eller är det ett genuint engagemang för att upprätthålla dessa värderingar?
Tillägg
Den 20 januari 2025 mottog jag ett brev från åklagare Sofia Mineur med besked om att ärendet rörande bortförandet av mina barn avslutas. Sedan mina barn fördes bort 2017 har utredningen präglats av försummelse, inkompetens och en tydlig ovilja från Åklagarmyndighetens och Polisens sida att noggrant och i grund utreda omständigheterna.
Exempelvis öppnades akten för ärendet om mina barns bortförande först den 12 april 2021, vilket upplystes av en handläggare/utredare inom polisen. Kort därefter blev denna person inte längre anträffbar, och en ny handläggare tillsattes.
Utredningsarbetet från polisens sida har varit behäftat med allvarliga brister, särskilt vid förhören med Maria Kaberska (numera Khatsanovska) i samband med bortförandet 2017. Maria Khatsanovska, tidigare Kaberska, deltog i bortförandet av mina barn, vilket rubricerades som ”grov medverkan till egenmäktighet med barn” år 2021. Trots att jag från första dagen efter bortförandet påtalade för polis och åklagare att det inte är möjligt att köpa flygbiljetter för avgång samma dag via nätet, valde de att ignorera denna information. Detta förbisågs också av polisens dåvarande förhörsledare, trots dennes vetskap om fakta.
Maria Khatsanovska, tidigare Kaberska, lämnade Sverige i januari 2019 och bor numera i London, där hon arbetar för företaget Deliveroo. Hennes avresa från Sverige kan antas ha varit en flykt, eftersom hon var medveten om att jag aldrig skulle upphöra med att ifrågasätta och försöka bevisa hennes osanna uppgifter vid förhör.
Sammanfattningsvis har både åklagare och polis visat på grava brister i sitt arbete. En grundlig och seriös utredning har i princip aldrig genomförts, då myndigheterna förefaller ha prioriterat att upprätthålla sin egen komfortzon framför att säkerställa rättvisa och en ovilja att agera utanför invanda ramar.
Jag vill dock uttrycka min tacksamhet till den utredare som, trots att denne senare kopplades bort från mitt ärende, tillhandahöll värdefull information och visade ett professionellt och medmänskligt förhållningssätt. Det är sorgligt att en sådan dedikation inte uppmuntras och istället ignoreras.
SV 
EN 
RU 
UA 
SK 
IT 
EL