Prosecutors’ Indifference – Från Offer till Bortglömd?
När Rättvisa och Rättsskydd Sviker: Sverige är ett land som stoltserar med att värna barns rättigheter, men när det kommer till barn som olovligen förs bort till andra länder, sviker staten gång på gång. Trots att internationella konventioner och svensk lagstiftning tydligt förbjuder kidnappning av barn, är det en verklighet som många föräldrar tvingas hantera ensamma. Den instans som borde agera kraftfullt – Åklagarmyndigheten och Utrikesdepartementet – uppvisar en skrämmande likgiltighet i dessa fall.
Children are taken out of the country by a parent or relative, often under the pretense of a vacation or temporary visit. When it becomes clear that the child will not return, the remaining parent is met with a lengthy, bureaucratic process that leaves them powerless. Instead of taking decisive action, Swedish authorities respond with passivity, excuses, and an unwillingness to pursue these cases, effectively allowing criminals to walk free.
Sverige kallar sig en rättsstat, men när det gäller bortförda barn vänder Sverige dem ryggen. Föräldrar möts av handfallna tjänstemän och ett rättssystem som saknar både beslutsamhet och vilja att skydda de mest utsatta. Barns liv krossas medan myndigheter gömmer sig bakom ursäkter som ”brist på resurser”, ”komplicerade rättsprocesser” och ”diplomatiska svårigheter”. Detta är inget annat än en fullständig kapitulation inför dem som bryter mot lagen.
I Sverige är det enligt lag förbjudet att föra bort ett barn utan den andra vårdnadshavarens tillåtelse. Det är ett allvarligt brott, men i praktiken tillämpas lagen bara selektivt. Om en förälder i Sverige håller sitt barn borta från den andra vårdnadshavaren, är myndigheterna snabba med att ingripa. Men om barnet förs utomlands? Då är det plötsligt ingen brådska. Då staplas ursäkterna på varandra:
• "Det är en civilrättslig fråga" • "Vi kan inte påverka andra länders rättssystem" • "Vi är Neutrala" • "Vi måste agera försiktigt i internationella relationer"
Meanwhile, children lose contact with the parents left behind in Sweden. Many are subjected to psychological manipulation, coercion, and, in some cases, physical abuse, Swedish authorities stand idly by.
Enligt Brottsbalken 7 kap. 4 § är det brottsligt att olovligen föra bort ett barn utomlands. Sverige har dessutom förbundit sig att följa internationella överenskommelser som Haagkonventionen, vilken syftar till att snabbt återföra kidnappade barn. Trots detta är det ytterst sällsynt att åklagare driver dessa fall med den kraft och prioritet som de förtjänar.
Föräldrar som vänder sig till Åklagarmyndigheten för att söka rättvisa stöter på en mur av byråkrati. Anmälningar leder sällan till omedelbara ingripanden, och i de fall åtal faktiskt väcks är chanserna att barnet återförs minimala. Svenska åklagare tycks abdikera från sitt ansvar och överlåter i stället processen till civilrättsliga förfaranden där den enskilda föräldern förväntas kämpa mot hela det utländska rättssystemet på egen hand.
Den 20 januari 2025 mottog Nic. Cheropoulos, offer för barnbortförande, ett brev från Åklagare Sofia Mineursom informerade honom om att ärendet rörande bortförandet av hans barn avslutas. Sedan hans barn bortfördes 2017 har utredningen utmärkts av försummelse, inkompetens och en tydlig ovilja från både Åklagarmyndigheten och Polisen att noggrant och korrekt undersöka omständigheterna.
Till exempel öppnades ärendeakten rörande bortförandet av hans barn för första gången den 12 april 2021. Denna information delgavs honom av en utredare inom polisen. Kort därefter blev denna utredare utbyt, och en ny utredare tillsattes.
Utredningsarbetet från polisens sida har varit behäftat med allvarliga brister, särskilt vid förhören med Maria Kaberska (numera Khatsanovska) i samband med bortförandet 2017. Maria Khatsanovska, tidigare Kaberska, deltog i bortförandet av Nicolaos Cheropoulos barn, en handling som 2021 rubricerades som ”grov medverkan till egenmäktighet med barn”.
Trots att fadern upprepade gånger och tydligt informerade polis och åklagare från dag ett efter bortförandet – att det inte är möjligt att köpa flygbiljetter för samma dag online – ignorerades denna information. Detta förbisågs även av polisens utredare vid den tidpunkten, trots att fakta var kända.
Maria Khatsanovska, tidigare Kaberska, lämnade Sverige i januari 2019 och bor nu i London, där hon arbetar för företaget Deliveroo. Hennes avresa från Sverige kan antas vara en flykt, eftersom hon var medveten om att fadern aldrig skulle sluta ifrågasätta och söka bevisa de osanningar hon framförde under förhör.
Sammanfattningsvis har både åklagare och polis visat på grava brister i sitt arbete. En grundlig och seriös utredning har i princip aldrig genomförts, då myndigheterna förefaller ha prioriterat att upprätthålla sin egen komfortzon framför att säkerställa rättvisa och en ovilja att agera utanför invanda ramar.Detta är skamligt och en moralisk brist!
Fadern uttrycker dock sin tacksamhet för den utredare som, trots att denne senare togs bort från ärendet, tillhandahöll värdefull information och visade ett professionellt och empatiskt förhållningssätt. Det är nedslående att en sådan dedikation varken uppmuntras eller erkänns.Frågan som fortfarande kvarstår är: VARFÖR?
For left-behind parents, child abduction is more than an emotional tragedy, it’s an overwhelming financial and psychological burden. Lengthy legal battles, exorbitant costs, and endless complications often mar the path to securing a child’s return.
Många föräldrar känner sig övergivna av ett system som borde stötta dem, men som istället kantas av otydliga processer, bristfällig kommunikation och en oroande brist på empati från svenska myndigheter.
Medan föräldrar kämpar sig igenom denna skrämmande byråkratiska labyrint, bär barnen den verkliga kostnaden. De rycks bort från sina hem och fråntas sin stabilitet, vilket leder till allvarliga avbrott i deras utbildning, sociala utveckling och känslomässiga välbefinnande.
Sveriges system, som istället borde erbjuda akut och medkännande stöd, prioriterar ofta procedurmässig korrekthet framför de liv det är avsett att skydda.
Föräldrar lämnas att hantera en likgiltig och opersonlig byråkrati, utan makt att skydda sina barn från konsekvenserna.
Karolina Andriakopoulou is a lawyer at the Family Court in Athens. She often deals with international child abductions, which she claims are becoming a phenomenon. The bond between the alienating parent and the child in these cases is very strong, but it is not a healthy bond and needs to be challenged by the authorities!
Diplomatisk Feghet –Politiska Överväganden Framför Barnens Rättigheter
When a child is abducted to another country, it should be treated as a top priority. The reality, however, is quite the opposite. If the child is taken outside the EU, getting help becomes virtually impossible. Sweden is either incapable, or unwilling, to put pressure on countries that ignore the Hague Convention or where corruption pervades the justice system.
Varför? Är det för att svenska myndigheter inte vill "stöta sig" med främmande regeringar? Är det för att det krävs för mycket ansträngning? Eller handlar det helt enkelt om likgiltighet?
Den smärtsamma sanningen är tydlig: Barnens rättigheter är inte en prioritet.
Ett av de största problemen är att rättssystemet tar diplomatisk och politisk hänsyn i stället för att fokusera på barnets bästa. Om ett barn förs till ett land med svaga rättsliga strukturer eller en stat med vilken Sverige har känsliga relationer, tycks viljan att agera försvinna helt.
In most cases, efforts are limited to sending a formal request, when the other country refuses to cooperate, nothing more is done.
Den förälder som får sitt barn kidnappat lämnas ensam, tvingad att navigera genom ett främmande rättssystem utan resurser eller juridiskt stöd. Att svenska myndigheter på detta sätt åsidosätter barns rättigheter är inget annat än en rättsskandal.
Indirekt Signal till Brottslingar –Kidnappa Ditt Barn och Du Går Fri
Svenska åklagare har gång på gång visat att internationella barnkidnappningar inte behandlas som allvarliga brott. Åtal väcks sällan, utlämningsframställningar fördröjs, och förövare behöver sällan oroa sig för rättsliga konsekvenser. Budskapet till dem som är beredda att bryta lagen är tydligt:
”Kidnappa ditt barn, för det ut ur Sverige – Ingenting kommer att hända dig”!
Samtidigt som Sverige utmålar sig som en försvarare av barns rättigheter, tillåter det att förövare förstör barns liv utan ingripande. Det är en nationell skam att svenska myndigheter låter detta ske.
Godtycklig Rättstillämpning och Könsbias
Majoriteten av barnkidnappningar begås av en av föräldrarna, ofta till ett land med familjerättsliga traditioner som skiljer sig avsevärt från de svenska. Detta blottlägger en slående inkonsekvens i rättstillämpningen:
Inom Sverige reagerar myndigheterna omedelbart och med kraftfulla åtgärder när en förälder håller ett barn gömt för att skydda det från påstått våld eller övergrepp. Men när ett barn förs utomlands och effektivt förlorar kontakten med den kvarlämnade föräldern, präglas responsen ofta av byråkratisk tröghet och brist på beslutsamhet.
Därtill inleder svenska myndigheter – särskilt polisen – rutinmässigt sina utredningar med att granska fadern, även i fall där bevisen tydligt pekar på modern som gärningsperson.
Denna skillnad i rättslig behandling, särskilt inom Åklagarmyndigheten, undergräver principerna om rättssäkerhet och likhet inför lagen.
Det sänder ett oroväckande budskap: Om en kvinna kidnappar sitt barn, oavsett om det sker inom landet eller över nationsgränser, är risken för rättsliga påföljder betydligt mindre. Man måste fråga sig om denna inkonsekvens påverkas av Sveriges övergripande feministiska policy.
Sveriges engagemang för feministiska ideal på den globala scenen blev särskilt framträdande med lanseringen av den så kallade ”feministiska utrikespolitiken” i oktober 2014, vilket stärkte landets självbild som en humanitär stormakt. Den praktiska tillämpningen av dessa principer har dock visat sig innehålla motsägelser.
Exempel på detta är Sveriges fortsatta export av vapen och militärteknologi till konfliktdrabbade regioner i Mellanöstern, liksom beslutet av svenska regeringsföreträdare att bära hijab under officiella besök i Mellanöstern och Nordafrika. Dessa handlingar tycks stå i direkt motsättning till de principer om jämställdhet som Sverige säger sig försvara.
Vägen Framåt – Skärpta Åtgärder och Verkligt Ansvarstagande
Om Sverige ska behålla någon trovärdighet som en rättsstat krävs en genomgripande reform av hanteringen av dessa fall:
• Obligatorisk Åtalspresumtion – Åklagarmyndigheten måste vara skyldig att omedelbart väcka åtal i varje fall där ett barn förs utomlands utan samtycke.
• Internationella Efterlysningar och Diplomatiskt Tryck – Sverige måste utöva kraftfulla påtryckningar på länder som vägrar samarbeta. Ambassader och Utrikesdepartementet ska agera aktivt och målmedvetet i varje enskilt fall.
• Rättsliga Sanktioner – Föräldrar som kidnappar sina barn ska mötas av stränga straff, och Sverige måste konsekvent kräva utlämning av förövare.
• Stöd till Drabbade Föräldrar – Staten måste erbjuda juridiskt och ekonomiskt stöd till föräldrar som kämpar i internationella rättsprocesser.
Slutsats – Enough is Enough
Sverige kan inte längre blunda för de barn som kidnappas och de föräldrar som kämpar för att få hem dem. Den likgiltighet som Åklagarmyndigheten uppvisar är oacceptabel. Det är dags att sluta skylla på yttre omständigheter och istället ta ansvar.
Varje dag som ett bortfört barn tvingas leva åtskilt från sin familj är en dag för mycket. Hur många fler måste lida innan Sverige agerar?
SV 
EN 
RU 
UA 
SK 
IT 
EL