Sveriges Desinformationskampanj – Staten som Vilseledare?
Abstrakt:
På den internationella arenan har Sverige konsekvent positionerat sig som ett land som står för demokrati, öppenhet, jämställdhet och skydd av barn. Men den senaste tidens händelser har utmanat denna bild. Efter Al Jazeeras dokumentär som avslöjade påstådda systematiska orättvisor inom den svenska barnavården – särskilt den kontroversiella användningen av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) – reagerade statsminister Ulf Kristersson inte med öppenhet utan med fördömande.
Al Jazeera, ett av världens mest etablerade internationella mediehus, anklagades för att sprida ”desinformation” och hota Sveriges nationella säkerhet. Denna artikel belyser den motsägelse som präglar Sveriges informationspolitik och ställer en grundläggande fråga: Vem är egentligen ansvarig för desinformation –utländska aktörer eller den svenska staten själv?
”Sverige Härmar Auktoritär Retorik för att Tysta Globala Kritiker”
Detta agerande förtjänar kritisk granskning – inte minst för att det visar på en farlig sammanblandning av statligt ansvarsutkrävande och nationell säkerhet, vilket är ett kännetecken för de regimer Sverige säger sig motsätta sig. När man jämför Sveriges retorik med dess agerande uppstår en oroväckande fråga:
Bedriver Sverige i själva verket en statligt sanktionerad desinformationskampanj i syfte att kväva legitim kritik och undvika insyn?
När Sveriges statsminister Ulf Kristersson offentligt fördömde det internationellt erkända mediehuset Al Jazeera för att sprida ”desinformation” om svensk socialtjänst, ekade retoriken ett oroväckande mönster som blivit allt vanligare hos auktoritära regimer: att reflexmässigt tillskriva kritisk granskning utländsk subversion snarare än att tillåta inhemskt ansvarsutkrävande.
Kritiken kom efter sändningen av en Al Jazeera-dokumentär som belyste hur barn, ofta med minoritets- eller migrationsbakgrund, tvångsomhändertagits från sina föräldrar enligt Sveriges lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Den svenska statens reaktion var snabb och påfallande –inte en transparent granskning av de juridiska och processuella motiveringarna bakom sådana ingrepp, utan en defensiv kampanj som framställer sådan journalistik som ett hot mot rikets säkerhet.
Ironiskt nog kan den svenska staten, genom att anklaga andra för desinformation, själv ägna sig åt strategisk narrativmanipulation – en metodik som i hög grad påminner om de praktiker man officiellt fördömer hos regimer som Putins Ryssland.
Konstruerad Konsensus och Institutionell Avledning
I det tjänsteutlåtande som publicerades den 18 november 2022, med titeln ”Desinformation om svenska socialtjänster på sociala medier”, används en synnerligen polerad byråkratisk ton för att hävda att alla barn i Sverige behandlas lika och i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter. I uttalandet försvaras LVU-processen som rigoröst kontrollerad, laglig och professionellt genomförd.
Men detta officiella porträtt bemöter inte de centrala invändningar som framförts – inte bara av utländska medier utan också av svenska medborgare, civilsamhällesaktörer och drabbade familjer: att LVU-systemet präglas av strukturell slutenhet, bristande rättssäkerhet och en djupt rotad maktasymmetri mellan stat och individ – särskilt för invandrarfamiljer och socioekonomiskt utsatta grupper.
Regeringens påstående att ”desinformation sprids på nätet och i sociala medier” är i sig en generalisering som riskerar att undergräva legitim samhällskritik. Påståendet att all kritik härstammar från ”utländska aktörer” och ”radikala islamistiska sammanhang” upprättar en falsk dikotomi: Antingen stöder man den svenska staten villkorslöst, eller så är man ett verktyg för extremism.
Paralleller till Auktoritär Narrativkontroll
I språk och tonfall påminner den svenska statens respons obehagligt mycket om de mekanismer för narrativkontroll som används i auktoritära regimer. Publiceringen av statligt sanktionerade ”sanningar”, undertryckandet av oberoende undersökande journalistik och säkerhetspolitiserandet av kritik är tydliga tecken på demokratiskt förfall.
Försvarshögskolans rapport, beställd av Myndigheten för psykologiskt försvar, går ännu längre och beskriver kritiken mot socialtjänsten som “Den största påverkanskampanjen Sverige någonsin har utsatts för”. Språket om nationell kris används här inte för att blottlägga korruption eller övergrepp inom myndigheter, utan för att skydda dessa från offentlig granskning.
Uttalanden från terrorforskaren Magnus Ranstorp, där kritik mot LVU-processen kopplas till al-Qaida och Muslimska brödraskapet, saknar tydlig bevisförankring i det offentliga rummet och tjänar främst till att misstänkliggöra oliktänkande genom associationsskuld. Denna strategi är inte ny – den speglar Rysslands och Belarus återkommande försök att diskreditera all opposition som utländsk och extremistisk till sin natur.
Den Blinda Fläcken – Strukturella Brister och Allmänhetens Misstro
Statens egen beställda forskning medger ett grundläggande problem: "Misstro mot svenska myndigheter är inget nytt". Denna insikt, som döljs bakom ett anklagande språkbruk, är central. Istället för att erkänna strukturella brister och oförmåga att nå ut till marginaliserade grupper med öppenhet och lyhördhet, har Sverige valt att patologisera offentlig misstro som ett uttryck för utländsk påverkan.
Den verkliga sårbarheten som den så kallade ”desinformationskampanjen” blottlägger är inte utländska aktörers inflytande – utan det svenska rätts- och förvaltningssystemets oförmåga att svara med självkritik och demokratisk förnyelse. När staten betraktar samhällsoro som ett hot istället för en signal om folklig oro, undergräver den sin egen legitimitet.
SÄPO:s Narrativ – Från Yttre Hot till inre Tystande
Sveriges Säkerhetspolis (SÄPO) i sitt uttalande 2025, utvidgade 2025 detta säkerhetspolitiska ramverk ytterligare. Samtidigt som man erkände reella hot från Ryssland och våldsbejakande extremism, noterade myndigheten även följande:
Innebörden är tydlig: Kritik av staten kan i sig betraktas som ett förstadium till extremism. Detta resonemang förvandlar det politiska samtalet till ett säkerhetshot och gör det möjligt att i förebyggande syfte inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna. När staten betraktar kritik som konspiration blir den demokratiska debatten kriminaliserad.
Att Misskreditera de redan Misskrediterade
Samtidigt som den svenska regeringen utmålar sina kritiker som spridare av osanningar och extremism, kräver den samtidigt att man ska ha obestridlig tillit till dess egen berättelse – trots väldokumenterade och långvariga institutionella brister. Det svenska socialtjänstsystemet saknar i praktiken både konsekvent och oberoende internationell tillsyn, och inhemska rättsmedel är strukturellt utformade till statens fördel.
Den överväldigande förekomsten av offentlighets – och sekretesslagen i barnskyddsärenden gör dessutom extern granskning praktiskt taget omöjlig. Familjer tystas under förevändning att skydda barnets integritet, samtidigt som staten behåller kontrollen över berättelsen. I ett sådant sammanhang förlorar anklagelser om ”desinformation” all mening, eftersom sanningen definieras av staten själv.
Slutsats – Vem Definierar Desinformation?
Sverige står inför en grundläggande demokratifråga: Vem har i en demokrati rätt att definiera ”sanning”? När statliga institutioner ensidigt utser kritik till ”desinformation” och avskräcker granskande journalistik genom säkerhetspolitisk retorik, suddas gränsen ut mellan demokratiskt styre och auktoritär avledning.
Det är inte Al Jazeera, utan den svenska regeringen som måste svara på frågan om en desinformationskampanj – en kampanj som inte döljer sig bakom virala memes eller skuggaktiga nätverk, utan i pressmeddelanden, statligt beställda akademiska rapporter och TV-framträdanden från regeringsanknutna forskare.
Det verkliga testet för ett demokratiskt samhälle ligger inte i dess förmåga att tysta kritik, utan i dess förmåga att tåla, bemöta och lära av den. Genom att demonisera sina kritiker istället för att ta deras påståenden på allvar, riskerar den svenska staten att bli precis det den säger sig bekämpa: en aktör i vilseledningens tjänst.
Författarens anmärkning: This article is a critical analysis of public documents and statements by Swedish authorities. It does not seek to deny legitimate security concerns, but to highlight the need for balanced, transparent, and rights-respecting governance.
Democracy is not defined by the absence of enemies, but by how a state treats its own citizens—and its critics.
Författare: Leon (Nic. Cheropoulos) Stockholm 2025.05.24
SV 
EN 
RU 
UA 
SK 
IT 
EL